Så här gick det.
På morgonen när jag vaknade så spööööregnade det, tänkte genast att stranden var det ju bara att glömma, om vi inte ville klä på oss dykardräkt hehe. Jag vaknade även upp med utslag över hela kroppen, som ni såg på bild i tidigare inlägg. Ja det är inte bara på armen utan överallt. Dom är stora och ser ut som bölder och kliar något fruktansvärt. Dans mamma Sandra trodde att det var myggbett och gav mig tea-tree olja som jag smörjde in mig med. Det hjälpte inte. Iallafall så kom Jess runt ett tiden som hon lovat och vi diskuterade lite hur vi skulle lägga upp dagen. Vi bestämde oss för att skita i stranden och ganska åka in och fika när vi var klara med alla sjuksaker. Så vi sätter oss i bilen och åker iväg till ett jättestort köpcenter som heter Marion, där då det här medicare finns. Utöver mina utslag har även min hosta förvärrats och gör vid olika tillfällen att jag inte kan andas, min hals snörper ihop sig. Förutom på morgonen då min hals är öm och jag har slemhosta. Efter min och Dans hike igår så har jag känt av mina bihålor, och jaaaaa dom finns där jag fattar det. Dom behöver ju inte spränga ut mina ögon. Så vi skulle alltså åka till doktorn och först berätta om min astma hosta sen om bihålorna och sist mina utslag.
Vi kommer fram till köpcentret och det är fullt med folk, för att det regnar och ingen vill sitta hemma. Jaa det tar oss säkert en halvtimme att hitta parkering, men tillslut så ser vi en bil som lämnar sin. Vandrar iväg till medicare och tänker "detta kommer vara lätt som en plätt"....men nej. Väl framme så berättar damen bakom disken att jag måste ha med mig mitt visum för att bevisa att jag blivit godkänd att får fri sjukvård. Jaha va fan tänker vi, lite sura och hungriga och trötta för att vi måste åka hem och sen hitta en ny parkering på den här helvetesplatsen. Men men vi har inget val än att åka hem hämta upp mina visumsaker och bege oss ännu en gång till Marion och medicare. Vi försöker igen, den här gången säkra på att vi har med oss allt som dom någonsin skulle kunna be om. Men nej.....
Visumet är inte det som dom ville se, dom vi se mitt brev från regeringen där dom godkänner mitt inträde i Australien. Men VART FAN HAR JAG DET!!! Det enda som laddades ner till min dator när jag fixade visumet var dom papprena som jag hade med mig. Våra humör sjunker ännu mer och Jess försöker förtvivlat be tanterna bakom disken att hjälpa oss. Men om dom inte vill eller kunde vet vi inte. I alla fall så lånar jag Jess mobil och går in på min mail jag vadade runt i ett hav av skräppost på 34 sidor innan jag hittade ett mail från immi.gov.au...YES äntligen det som dom vill se. Glatt visar jag upp mailet för tanten bakom disken men hon skakar på huvudet...we need it in paperform. Jaha ja pappersform sa du. Ilskan bara kokar haha, så vi frågar dom snällt om jag snabbt bara kan få logga in på min mail från deras dator och skriva ut det. Men NEJ! Vi springer runt i gallerian ett tag och försöker hitta ett internet cafe, men ingen tur. Tillslut får vi tag på en man som säger att det ligger ett bibliotek ett bit ifrån där vi säkert kan skriva ut det som vi behöver. Så återigen sätter vi oss i bilen, i spöregn glöm inte det, och åker iväg till biblioteket. Skriver ut det vi behöver (två gånger för första gången blev det pannkaka, det kostade oss 25 kr) och åker tillbaka till Marion och medicare....tredje gången gillt.
Det gick bättre den sista gången och inte nog med det så hittade vi en parkering precis utan för ingången haha. Nu har jag det här satans kortet och behöver inte oroa mig för att bli sjuk för då kan jag bara gå till vilken doktor som helst och visa upp det. SKÖNT.
Men än var inte dagen slut, vi var ju fortfarande tvugna att gå till doktorn, så vi åker dit. 2 timmars kö.....snälla snälla snälla låt inte det vara sant. Finns inte så mycket vi kan göra än att sätta oss ner och vänta. Efter två timmar går vi fram till disken och kollar hur vi ligger till...sköterskan kolla i högen och "ja men vi har ropat upp erat namn". Bullshit vi har suttit där i två timmar och jag har inte hört mitt namn en enda gång. I alla fall så lägger hon oss först i kön. Jess teori är att dom inte vågade ropa upp min namn högt för att dom inte vet hur dom ska uttala det, ärligttalat så låter det vettigt. Vi behövde bara vänta i två min tills det kom en läkare och vi fick äntligen sitta ner i hans rum.
Han undersökte mig ett tag, lyssnade på mina lungor, kollade i min hals, kände på mina mandlar och tryckte på mina bihålor...allt gjorde ont. Sen så kollade han på mina utslag och skrattade. Det var något som kallas för Hives, vilket betyder att jag är allergisk mot något men man vet inte vad, jag får upptäcka det själv....När jag översatte det i google så var det nässelfeber på svenska men jag vet inte om det är riktigt korrekt. I alla fall skrev han ut tre olika mediciner till mig. En astma sak, phenegen som ska motverka kliandet (som tydligen är jättestark som folk använder som sömntabletter) och en anibiotika sak som ska hjälpa mot mina bihålor.
Summa sumarum.....min kropp vill inte samarbeta med Australien. Otroligt nog trots allt detta så mår jag prima!
kram
